Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 30 : Demotika

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Här har framställningen drabbats av titulaturproblem på grund av beroendet av Hultman, se t.ex. sidan 676 och 696-697. Det finns också några kronologiska egendomligheter, se t.ex. sidan 688. På samma sida har Brunner förmodligen övertagit någon betydligt senare moraliserande skildring av kung Fredrik I:s karaktär och har inte varit medveten om att arvprinsen av Hessen vid det aktuella tillfället var en av Europas mer bekanta militärer genom sina insatser i det spanska tronföljdskriget.

 

Genomgången

 

Sidan 675: Man passerar ett fält där den polske kungen Vladislaus hållit fältslaktning med turkarna några hundra år tidigare. Nästan hela Vladislavs polska armé nedgjordes, endast en man kom undan.  

Detta avser slaget vid Varna 1444 mellan den polsk-ungerske kungen Vladislav (Ulászló) och sultanen Murad II. Förlusterna var förstås inte så höga som här anges, så undkom bl.a. flera av de ungerska anförarna. Berättaren här är Johan Hultman.  

Sidan 676: Kungen möts av den franske brigadören Crispin och "mitt" hemliga sändebud markis de Fierville.  

Detta handlar förmodligen om Kazimierz Kryszpin-Kirszensztein, senare generallöjtnant i svensk tjänst. Det fanns dock också en Jerzy Hieronim K (1670-1736). Markisen de Fierville var förstås inte Karl XII:s hemliga sändebud, utan var sänd av Ludvig XIV. Han hette egentligen Charles Henri de Hericy och hade dessförinnan varit en tid i Rakoczys tjänst i Ungern, se bl.a. : http://www.lemarois.com/jlm/data/j29lehericy.html

Här har nog Brunner missförstått Hultman. När denne talar om franske brigadören torde han avse Charles Henri de Hericy.  

Sidan 676: Baron Arvidsson ska efterapa Karl XII:s namnteckning. 

Sten Arvidsson (Sture) tillhörde ätten Natt och Dag. När han blev introducerad på Riddarhuset som friherre år 1723 fick han tillstånd att ta namnet Sture eftersom de s.k. yngre sturarna hade varit av samma släkt, se vidare Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Baron blev Arvidsson alltså först flera år efter de här beskrivna händelserna, nämligen 1720. Boven i dramat är här Voltaire, som har denna titel.  

Sidan 677: Pesten härjar i Adrianopel, Funck och Agrell avlider.  

Funck dog först den 15 november 1711, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. När Agrell avled är mer oklart, men i en avslutande not till dennes dagbok noterar Quennerstedt att Agrell i varje fall så sent som den 23 mars skrev ett längre brev till sin morbror i Sverige.  

Sidan 677: Den grekiske läkaren Timonius praktiserar koppympning, översänder en skrift på grekiska.  

Emanuele Timoni var möjligen grek, men hade fått sin utbildning i både Padua och Oxford. Han var också medlem av Royal Society och skickade i december 1713 en beskrivning av metoden till sällskapet. En kortare beskrivning publicerades i Philosophical Transactions of the Royal Society of London påföljande år. Timoni beskrev dock snarast vad han själv observerat i Konstantinopel, se vidare: http://www.jameslindlibrary.org/trial_records/17th_18th_Century/jurin/jurin_commentary.php 

Sidan 677: Karl XII beordrar att en avskrift sänds till Collegium Medicum. 

Wilhelm Djurberg säger det motsatta i sin artikel i KFÅ 1913 (s. 63).  

Sidan 677-678: Stenbock har anställt en massaker i Altona.  

Någon massaker handlade det inte om, utan om en nedbränning av staden.  

Sidan 679: Stenbock åser befolkningens lidanden från Hamburgs vallar.

Det finns en berättelse, "sägen" kallar Fryxell den, som innehåller uppgiften att Wellingk ska ha betraktat skådespelet från Hamburgs vallar, se Fryxell (1902), del 25, s. 66. Stenbock själv nämns inte alls. 

Sidan 679: Stenbock går över Eider, 2 000 svenskar drunknar.  

Detta är Voltaire. Det är också fel, då floden passerades den 7 januari 1713 genom att trupperna gick över på isen, se Petri, G., Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia III, s. 395.  

Sidan 680: Karl XII menar sig vara den nordiske Herkules, tapprare än Achilles och Alexander.  

Naturligtvis vet man ingenting om Karl XII:s tankar, det här är hämtat från Fryxell som bl.a. skriver så här om hur kalabaliken uppfattades: "Andra liknande den nordiske Herkules i hans flammande hus vid den grekiske på Etas bål. Andra påstodo, att hans tapperhet öfverträffade  allt hvad Homerus berättat om Akilles och Curtius om Alexander." (1902, del 23, s. 120.) 

Sidan 682: Samuel Åkerhielm anländer med nyheter från hemlandet. Berättar bland annat att alla kraftiga män gått åt under de första krigsåren.  

Nja, Åkerhielm lämnade Sverige i april 1713 och kom i slutet av maj till Timurtasch (Åkerhielm säger den 31 maj, v. Kochens dagbok den 29). Med sig hade Åkerhielm en skrivelse från den 23 mars. Dessutom ska han ha haft i uppgift att föra rådets talan mot Stenbock, som misstänktes ha för fram "elaka idéer" om de styrande i Stockholm.  

Sidan 682: Av de i mars månad i Skåne nyroterade 4 779 kunde bara 427 godkännas.  

Detta är en uppgift ur G. E. Axelsons Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid (s. 353). Den avser dock inte mars 1713 utan oktober 1717, se s. 354 not 1 och s. 353 not 2.  

Sidan 682: Kungen nås några dagar senare, den 5 maj 1713, av uppgiften att storvesiren avrättats.  

Först och främst blir detta kronologiskt egendomligt då Åkerhielms ankomst inträffade mer än tre veckor därefter. Storvesiren avsattes den 16 april, se http://www.devletarsivleri.gov.tr/yayin/osmanli/rehber_osm/209_4.htm 

Sidan 682-683: Kungen underrättas om att Stenbock innestängts och sedan kapitulerat.  

Den senare nyheten nådde Karl XII den 11 juni 1713, se v. Kochens dagbok.  

Sidan 683: Kungen har snart i ett halvår stannat kvar i sängen.  

Kalabaliken utspelade sig den 1 februari. Den 5 eller 6 juli drabbades Karl XII av någon slags feber som inte gick bort förrän i mitten av augusti, se Djurbergs artikel i KFÅ 1913. Det är också sannolikt att han i samband med kalabaliken skadat sig, se Rolf Uppströms artikel i Karolinska förbundets årsbok 1990. Sedan kan det väl inte uteslutas att sänggåendet var politiskt motiverat eller att Karl XII helt enkelt hade drabbats av en depression, en hel del hade onekligen gått honom emot.

Brunners målande beskrivning av saliv som flyter ur munnen, exkrement som slits ut i långa remsor etc. torde vara egenproducerad.  

Sidan 683: Överste Düben är en av dem som äter tillsammans med kungen.  

Detta är Voltaire. Någon "överste Düben" fanns det dock inte. Det torde istället handla om hovmarskalken Gustaf v. Düben. 

Sidan 684: Sultanen granskar Karl XII genom ett kulhål i en skärm, skrattar högt under det att han avlägsnar sig.  

Detta är Hultmans uppgift. Ja, inte skrattet, det torde vara Brunners uppgift. Hur Hultman kunde känna igen sultanen framgår inte och berättelsen är som sagt nedskriven ett par decennier senare.  

Sidan 685: Eneman återvänder, har på Cypern fått veta att Karl XII efter kalabaliken utnämnt honom till professor i Uppsala.  

Det blev han utnämnd till redan den 3 maj 1712, se Svenskt biografiskt lexikon 13, s. 508.  

Sidan 686: August visar hur lite han aktar Karl XII genom att ta ned Patkuls sönderstyckade lemmar.  

Om detta stämmer vet jag inte, men med tanke på att Patkull hade avrättats redan hösten 1707 tycks August i så fall ha väntat bra länge med att visa sin ringaktning.  

Sidan 686: Kungens omgivning försöker förmå honom till förlikning med August. Han accepterar slutligen, men ställer orimliga villkor.  

Fabrice försökte detta första gången den 14 juni 1713, den 29 inlämnade han ett memorial i samma fråga och under de kommande veckorna utsattes Karl XII för en intensiv bearbetning. Någon gång kring månadsskiftet augusti/september beslöt Karl XII också att göra ett försök. För detta se bl.a. v. Kochens dagbok och Almquist, H., Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan i den politiska krisen 1713-1714, s. 204 ff.  

Sidan 686: Karl XII förflyttas söderut till Demotika.  

Detta var den 3 november 1713. 

Sidan 687: En för Karl XII obekant svensk vid namn Johan Eosander skriver till Müllern.  

Samme Eosander som nämns på sidan 637. Där sades han dock vara i dansk tjänst. Brevet som nämns refereras av Fryxell (1902), del 23, s. 138. Det säges vara från den 15 september 1713.  

Sidan 688: General Ranck anländer i ilfart. Den moraliskt slöe, njutningslystne, själslätte m.m. prins Fredrik begär att få äkta kungens syster.  

Det var en mäktig salva. Dock hade en sådan framställning lämnats redan tidigare, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 192, not 3. Kungens godkännande hade alltså givits redan i november 1712.  

När det sedan gäller karakteristiken av arvprinsen så har Brunner särskilt övertagit den av någon annan. Givetvis var det inte Karl XII:s uppfattning i frågan och Fredrik var f.ö. en skäligen berömd militär p.g.a. sina insatser i spanska tronföljdskriget. Beskrivningen skulle passat bättre om den hade gällt den åldrade Fredrik I.   

Sidan 688: Ryssarna har intagit Stettin, finska armén besegras vid Pälkäne, Åbo faller, liksom Nyslott, Olofsborg och Borgå.  

Här har vi ett veritabelt potpurri på händelser. Ryssarna första framstöt mot Helsingfors ledde till att staden brändes natten mellan den 10 och 11 maj 1713, Borgå utrymdes några dagar senare. Striden vid Pälkäne stod den 6 oktober, Olofsborg intogs först den 28 juli 1714. När det sedan gäller Stettin så belägrades staden hösten 1713 av sachsiska och ryska trupper. I det läget överlämnades staden till Holstein-Gottorp den 1 oktober 1713. Något senare ryckte preussiska trupper in, i enlighet med slutna avtal och de båda makterna delade alltså besittningen av staden, se Almquist s. 93 ff.  

Sidan 688: Sedan Helsingfors fallit hade hemliga utskottet beslutat att underhandla med tsar Peter om fred.  

Riksdagen öppnades först den 14 december 1713, medan Helsingfors hade evakuerats av svenska trupper redan under sommaren.  

Sidan 689: En fransk köpman vid namn Högger görs till friherre.  

Flera medlemmar av släkten adlades, dock redan den 5 april 1713, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Bröderna Johan Jacob och Antoine upphöjdes samma dag till friherrar. Enligt vad som sägs i Sigrid Leijonhufvuds Erik Sparre och Stina Lillie (s. 182) ska adlandet dock ha skett först 1715, men handlingarna antedaterats till 1713.  

Sidan 689: Savary berättar att det slås vad om Karl XII tänker ligga till sängs året ut. 

Savary berättar själv om detta (KFÅ 1913), men något om en vadslagning finns det inte i hans redogörelse.  

Sidan 690: Hans Henrik v. Liewen anländer.  

Detta skedde dock först den 15 mars 1714, alltså ett rejält hopp från julen 1713 då Karl XII lämnade sängen.  

Sidan 692: Karl XII föreskriver att de krigsfångar som lyckas ta sig hem inte får återvända, de som grips under försök att göra detta ska genast hängas.  

Nu har jag inte omedelbar tillgång till uppteckningen av samtalen mellan Liewen och Karl XII, men detta ter sig ganska egendomligt. De som lyckades ta sig hem torde i stor utsträckning ha rymt och var knappast intresserade av att återvända. Möjligen spökar här någon typ av permissioner på hedersord. 

Sidan 692: Karl XII underrättas den 6 april om allvarliga uppträden i riksdagen, om inte Horn och Cronhielm hade ingripit skulle han mist kronan.  

Nu kan nyheten om Horns ingripande inte ha nått Karl XII så snabbt, det gick av stapeln först den 15 mars, se Sveriges riksdag, del IV, s. 142. Sedan är det väl föga troligt att Karl XII hotades med avsättning, Ulrika Eleonora skulle knappast ha gått med på att agera förgrundsfigur för en statskupp.  

Sidan 693: Tidpunkten för hemfärden kan bestämmas den dag pengar hopskrapats till den kungliga prakten.  

En skäligen egendomlig motivering med tanke på att hemresan skedde i största hemlighet, i ett minimalt sällskap och helt i avsaknad av prakt.  

Sidan 694: Den franske ambassadören greve Désaleur lånar ut pengar.  

Han hette dock "Des Alleurs", se t.ex.: http://www.ambafrance-tr.org/article.php3?id_article=6

Sidan 696: Fältmarskalk Sparre får order. 

Fältmarskalk blev Axel Sparre dock först den 3 januari 1721, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 697: Fältmarskalk Sparre ankommer från Bender. 

Se föregående. 

Sidan 697: Kungen hemsänder de sista zaporogerna.  

I och för sig följde t.ex. Orlik med till Sverige, men några av de ledande männen lyckades utverka tillstånd att återvända till Ukraina, se Subtelny, O., The mazepists, s. 120. Där gick det dock inte så bra för dem. De flesta zaporoger sökte sig till det nya "Sich", upprättat vid Oleshki på tatariskt område.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10